Nu får det vara nog med glest, opersonligt och enformigt bloggande! Jag gäspar ju fan åt mig själv, och eftersom att det är för min egen skull som jag bloggar för att kunna läsa i ett senare skede så vill jag ju i det senare skedet läsa intressanta saker och inte saker som får mig att tänka "fan vad tråkigt liv jag hade". I inläggen jag klämt ur mig det senaste halvåret (kanske längre) framgår det inget personligt eller några humör-vibbar som avslöjar hur jag mår eller hur jag känner mig. När jag nu tagit en tillbakablick på de meningslösa rader jag dokumenterat på sistone så känns det fett tråkigt av mig att vara så lam och likgiltig i mitt skrivande när det inte alls är så jag är som person utanför bloggen. Jag är och har alltid varit en känslomänniska, jag är som en öppen bok när det gäller att läsa av vilket humör jag är på, detsamma gäller vad jag känner eller tycker om något. Det syns och det märks. Var har den Malin tagit vägen här i bloggen?! Bloggen heter ju ändå "Ur min synvinkel", så då skulle det vara på sin plats om lite personligt speglade av sig.

Härmed ska jag försöka höra av mig några gånger i veckan lite mer spontant om vad som händer och sker, hur jag mår, vad jag gör och vad jag tänker på, reflekterar över, vad som stör mig, vad som gör mig glad, vad jag tränar, vad jag längtar efter, vad jag planerar, vad jag/vi äter, vad jag ser på tv. Det kan ju inte vara så svårt?  Jag börjar lite lätt nu...

Tämligen enkla saker som kan göra mig glad inombords:
- När jag känner lukten av vanilj-ljusen i sovrummet
- När jag får syn på min fina orkidé
- Vetskapen att jag har flera pepsi-flaskor i skafferiet, då känner jag mig trygg
- När jag plötsligt kommer på från ingenstans att jag och Robin har ett starkt nätverk kring oss och våra framtida barn, och speciellt i form av våra föräldrar. Det glädjer mig att de alltid kommer vara omhändertagna, det gör liksom att man inte tvekar att sätta barn till denna värld trots allt.

Hittade detta i ett gammalt anteckningsblogg från gamla dagar. Kul humor?