Så gott som dagligen möts vi av reklam där det pratas om fattigdomen i världen, att man ska bli världsförälder och skänka pengar för att motverka svält och främja att barn får gå i skolan. Helt befogat att de berättar om detta och vill att vi ska hjälpa för vi lever inte i en perfekt värld, och det finns många vars levnadsstandard är under vad som egentligen är drägligt. Att det finns fattigdom och utsatthet ute i världen är vi medvetna om, men vad många inte vet - eller snarare vill ta till sig - är att samma problem finns i Sverige. Jag tycker självklart att det är beklagligt att världens barn far illa på olika sätt och vis, men jag måste säga att mitt huvudfokus ligger på mitt eget land, Sverige. Jag tycker att innan vi engagerar oss i världens problem ska vi först se efter våra egna och ägna oss åt vårt lands problem.

För någon vecka sedan kom Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapport som redovisade att 248 000 barn (13%) i Sverige lever i fattigdom - och det värsta är att antalet ökat de senaste åren istället för att stanna av eller blivit bättre. De ekonomiskt svaga barnfamiljerna står och stampar medan normalfamiljerna blivit mycket rikare, vilket leder till en stor klyfta mellan dessa grupper. En ohälsosam klyfta. För mig är det här problemet bland det största och mest angelägna att försöka ta itu med i Sverige. Varför? Jo, jag säger som den gamla klyschan; "Barn är vår framtid". Om vi inte satsar på barnen, hur ska det gå då? Vi kan inte lämna dem åt sitt öde. För tyvärr är det så att socioekonomisk status ofta har en tendens att gå i arv, vilket betyder att de som föds in i fattigdom redan från livets start har förutsättningar emot sig. Barn som lever i fattigdom presterar sämre i skolan och rapporterar större ohälsotal, två väldigt negativa parametrar. Undermåliga skolresultat minskar möjligheterna till att studera vidare samt att erhålla ett arbete, vilket då i sin tur kan bidra till utanförskap, bidragstagande och ohälsa. Det är även så att socioekomisk svagare ungdomar i större grad tenderar att påbörja en kriminell bana, mycket för att de inte har andra fritidssysselsättningar och hamnar i dåligt umgänge. Kriminalitet kostar samhället pengar, och psykisk ohälsa likaså <- vilket är en annan negativ effekt av fattigdom och det utanförskap som följer. Jag skulle kunna tjata hål i huvudet på folk kring detta när jag egentligen bara vill säga: Vi måste satsa på barnen! (Alla barn, oavsett ekonomi eller härkomst)

Hm.. Hur ska vi göra för att eliminera alla problem egentligen?