Det finns inget som berör mig så mycket som när barn blir svårt sjuka. 
Det är mer regel än undantag att jag gråter över detta.
Programmet "Sofias änglar" har under säsongen fått mig till tårar många gånger, och en av de jobbigaste gångerna var i måndags när de besökte en familj med två tvillingtjejer, varav den ena drabbats av leukumi. Det i sig var jobbigt, men dessvärre slutar inte olyckan där utan i slutet får man reda på att hon insjuknat och somnat in en tid efteråt :-/ .. Cancer alltså, utan att någon i min närhet drabbats så är jag så arg på den sjukdomen. Jag har hört talas om så många som fallit offer för cancerns framfart, och allt för många barn i synnerhet. Extra hjärtslitande att tvillingar ska behövas säras åt, även om de är som vilka syskon som helst så känns det liksom som att tvillingar hör ihop, det ska vara två av dem - hur ska den andra känna sig hel?! Andra jobbiga och tragiska scenarion är ju barn som förlorar sina föräldrar, inte bara till cancer-monstret utan andra sjukdomar eller olyckor. Alla dödsfall är ju förstås mer eller mindre olyckliga på sitt eget sätt, men det finns inom mig åtminstone vissa fall där det känns extra förjävligt. Om min 94-åriga gammelmormor skulle somna in snart skulle jag förstås bli mycketmycket ledsen, men att somna in är liksom livets gång och speciellt vid 94-år är det naturligt att kroppen har gjort sitt. Jag skulle inte bli bitter över hennes död på samma sätt som jag skulle bli om någon yngre närstående gick bort i bilolycka, annan olycka, cancer/annan sjukdom. Att förlora någon på det viset och för tidigt är en av min största rädslor, mest för att jag skulle bli så jävla bitter på att livet är på det viset att det kan ta människor alldeles för tidigt än vad det borde göra. Jag vill inte att en 4-åring ska få gå bort i cancer. Det är bara så fel. Jag skänker en slant till cancerfonden då och då, och hoppas på att cancerforskningen går framåt. 

Min gammelmormor Gulli - still going strong :) ♥