Skolan slutade förra onsdagen (exakt en vecka sedan) och kvällen spenderades sedan med klassen för att fira och ta avsked, vår tappra skara på elva personer som blev kvar efter tre år. Kvällen blev riktigt lyckad med såväl lekar/tävlingar, prat, musik, några tårar, och en stor mängd ätbart innan kvällen slutade på Strömpis för di flesta av oss innan vi skildes åt i natten. I vanlig ordning när man ska skiljas åt från sin klass så frågar man sig varför vi inte sågs och hittade på någonting oftare än vad som blivit av?! Nåväl, lätt att vara efterklok. Lyckligtvis blir några fler än mig kvar i Örebro vilket gör att vi förhoppningsvis håller kontakten och ses. Fast å andra sidan, ur ett lite mer skeptiskt perspektiv, så är det ju ingen garanti om man tänker på att alla man tog studenten med också bodde i Köping och ändå så gick vänner förlorade - men, det är ju liksom livets gång att personer i ens liv kommer och går så jag måste tro att de vänskaper som är menade att förbli också består, oavsett. 

Efter sista skoldagen var det som att min kropp kopplade av och blev mottaglig för förkylning för i en vecka har jag varit trött/nedgången, snörvlat och varit täppt i näsan samt stundtals haft känningar av halsont. Jag vill inte säga för mycket, men det har nu äntligen avtagit och jag hoppas det förblir så för om en vecka börjar mitt sommarvikariat och då vill jag inte känna mig seg, och än värre inte vara seg. Nu hoppas jag på bra väder den vecka som är kvar till jobb så jag kan njuta av ledigheten till fullo :-) Robin började däremot sin tjänst på banken redan i måndags så de 10 veckor av sommaren som gräsänka har börjat då han sover i Köping i veckorna. Minns att jag tyckte det var drygt och ensamt förra året när han jobbade 4 veckor i Köping, så det ska bli spännande å se hur jag tacklar't detta år. Har egentligen ingenting emot att vara själv normalt sett och ser mig egentligen inte alls beroende av min älskade, men det blir på något sätt lite speciella omständigheter när man bor med varandra permanent varje dag året om och har så gjort i tre år och så plötsligt är man själv i VÅR gemensamma bostad där vi båda brukar husera, och man kommer istället hem till... ensamhet och personen kommer inte heller hem senare utan man får ensam gå och lägga sig i den gemensamma stora sängen på 180 cm, för att sedan vakna upp till tystnaden. Hehehe, ja, alltså för att se det från den lite jobbiga sidan då! Sen kan det väl hända att det finns vissa fördelar med ensamliv som man kan passa på att njuta av istället för att se nackdelarna och det jobbiga, men dessa känns tämligen minimala i sammanhanget.

Ditt tv-spelande kan jag dock vara utan de flesta dagar ;-) ♥