Konstaterande: Mitt liv är verkligen färglöst i veckorna just nu. 
Eftermiddagarna och kvällarna är trista, ensamma och framför allt fruktansvärt enformiga då jag i princip gör samma saker varje dag för att fördriva tid till nästa dag, typ. Sitter eller ligger som en överjäst degklump i soffa eller säng och glor på film och tvprogram, sad but true :-) Allt detta grundar sig i avsaknaden av min sambo, denna avsaknad har ruckat totalt på mig och gjort mig handlingsförlamad och oförmögen att göra saker. Första veckan måste jag erkänna att det var pyttelite najz att vara ensam, eller åtminstone tänkte jag inte på att jag faktiskt var ensam och kände inte att det var påtagligt jobbigt att vara själv. Men ju fler ensamhets-dagar jag fått desto mer saknar jag och längtar efter att min partner in crime ska komma hem permanent och inte bara över helgen.

Jag har vanligtvis inga problem att vara själv, men då handlar det ju liksom inte om flera dagar i rad utan bara att vara själv för någon kväll eller dag - lagom med andra ord samtidigt som det är både nyttigt och skönt att bara vara Malin emellanåt. Den senaste veckan har jag gjort ett försök att fylla ut ensamheten med smörgåsar och andra små onyttigheter som ett substitut för herr Kärlek. Lönlöst. Det säger sig själv att allt ätbart i världen inte på något sätt kan ersätta en människa, det har dock inte hindrat mig från att försöka.

Jag är efter två års samboende van vid samboskap och att vara två. Jag ska medge att tanken susat förbi kring hur det vore att bo själv, detta har susat förbi när man tycker att den andre hälften i hushållet har mer tvätt i tvättkorgen som man måste tvätta, äter mer, vill inte äta samma som en själv, gör si eller så - men nu vet jag, en nyttig lärdom, att INGENTING är bättre än att vara samboende med den man är tillsammans med. För mig är det åtminstone så. (Okej, att fläka i sängen har jag inga problem med nu under ensamheten - men det är fan det enda som är positivt). Finns säkert dem som trivs med att bo själva då det innebär en slags frihet och att inte behöva ta hänsyn till en annan part, man gör som man vill, på sitt sätt och skriver reglerna själv. Men själv har jag lärt mig att jag uppskattar egentid och ensamhet när den är självvald, det ska vara ett medvetet val jag gör att vara ensam. Det är på intet sätt så att mitt liv på något sätt kretsar kring Robin och att jag är beroende av hans närvaro hela tiden, men på något sätt har jag större handlingsförmåga när han är hemma, då har jag lättare för att göra saker och kan upprätthålla en bra stil. 

Detta inlägg skriver jag för att påminna mig själv om hur ensamheten kändes, vilken skugga den la över mitt liv och för att påminna mig själv hur ur fas jag en gång varit då jag gråtit mer den senaste veckan än jag gjort det senaste halvåret. Om det känns så här för jävligt att vara ensam några veckor när man är i ett förhållande så vill jag inte veta hur det skulle kännas att bli lämnad, jag vill inte veta av hur det känns att vara ensam i singelförpackning. Detta gör mig så motiverad till att vårda kärleken och vårt förhållande varje dag framöver såsom vi gjort de senaste tre åren, detta genom att fortsätta prata lika mycket och öppet om allt som vi gör idag, ha kvalitetstid, göra saker både tillsammans och på egen hand, ha en jämlik fördelning i hemmet samt ha en fin balans mellan att ge och ta.  

Robin-love, du ger mitt liv färg. 
Jag blir genomskinligt utan dina andetag.
Vi är ett team, en oslagbar tvåsamhet! 
Jag vill aldrig leva utan dig ♥

Imorgon ses vi igen min kärleksduva! Krr, krr...