Ni som känner mig vet att hela jag, kropp som sinne längtat ihjäl sig en lång tid efter att bli gravid, få bära ett barn inuti mig och ha det hos mig... Åh.. Men vänner - nu har tankarna och längtan efter barn som tur var lugnat ned sig och jag har accepterat att det kommer att dröja ett tag till detta sker så nu slipper ni mitt tjöt om det! ;-) Det känns bra för det skulle la vara lagom jobbigt att gå runt och längta efter barn varje dag i de typ 6 år som det tyvärr återstår innan alla bitar är där dem ska vara...! :] Trots att barn-tankarna stillat sig så slog det mig plötsligt tidigare idag att jag vill att min älskade mamma ska vara med på min första förlossning! Vet inte alls hur jag kom på det riktigt men det bara slog ned som en blixt och ploppade upp i tanken - det känns liksom så självklart att hon ska vara med :-) Hon skulle verkligen vara duktig som påhejare tror jag! Hinner ju överväga det... ;-P Sen får Robin vara med och reta upp mig lite så går det nog vägen.

På tal om mamma så hoppas jag att jag på något fantastiskt genetiskt sätt har samma tur som henne när det gäller viktuppgång under graviditeten. Innan hon fick mig vägde hon 57 kg till sin långa längd på 179 cm, haha ni kan tänka er stolp-morsan där ;-) (Trodde jag skulle bli lika långsmal men ikke ;-) Well, för att gå tillbaka till vikten så gick hon iaf upp 9 kg till 66kg när hon väntade mig, sen 11 kg var med mina bröder - känns la rätt okej antar jag? Nu vet jag visserligen inte alls vad som är "normalt" att gå upp, är väl som allt annat individuellt, men jämför man med dem stackarna som går upp typ 20 kg så tar jag gärna runt 10 kg... Verkar förjävla drygt att röra sig om man blir en michelin-kvinna. (Hoppas att jag inte kastar sten i glashus nu genom att skriva detta och kommer gå upp typ 25 kg själv, höhö) Men ett barn är värt det!