Nog för att jag är lättrörd och har lätt för att gråta, men vissa saker gör ont i mig på riktigt att se och höra talas om eftersom att det är i vår värld, vår verklighet och inte en film där eländet slutar när vi trycker på Stop...

Inatt när jag sluter mina ögon för att somna in kan jag göra det med lite bättre samvete än vanligt - jag har nämligen skänkt 100 kr till Barncancerfonden, och det tänker jag fortsätta att göra varje månad nu från och med nu eftersom att jag gott och väl kan leva utan de där 100 kr! Känslan att veta att jag bidragit till ett gott ändamål sprider ett lugn inom mig, även om det ju inte på långa vägar varken läker sår eller ärr hos dem som förlorat sina egna barn eller barn som är anhöriga i cancern så är det ju faktiskt så att "många bäckar små sakta leder till en å". Jag gör mitt nu i alla fall, jag kan inte längre stå och se på, det går inte!

Jag tycker att det är så fruktansvärt hjärtslitande att läsa om små barn som blir diagnostiserade med cancer och läsa om hur deras föräldrar slits mellan hopp och förtvivlan under sjukdomsförloppet, och sen en dag somnar barnet in... För alltid. Aldrig mer ska de få ta i sitt barn, krama och pussa på, se barnet i ögonen eller se barnet le, skratta, röra sig, leva. Deras lilla barn som de satt till världen av kärlek och väntat på i 9 månader i tron om att få leva hela livet med detta barn, se barnet växa, utvecklas, göra framsteg, se barnet ta studenten, bli förälder själv en dag - fattar ni?! Sen försvinner allt, de står handfallna och kan iiiiinget alls göra - cancer-djävulen ger cancern och tar livet, han släcker barnens ögon, får deras hjärta att sluta slå - det orkar inte... Han plågar, sen lämnar han barnet i livlöshet. Han är elak. Jag vill förinta honom. Hur tänker han när han tar ett liv som nyss börjat? Respektlöst. 

Jag blir ärligt talat genomledsen inombords, även om jag inte är förälder och inte kan förstå på långa vägar hur förjävligt pissigt det måste kännas att förlora sitt barn, så kan jag tänka mig - och bara tanken gör att jag blir helt utom mig av förtvivlan och då är nog det jag känner ändå bara en bråkdel av allt som föräldrarna går igenom och känner när de förlorat sitt barn. Att se sitt barn sakta bli sämre och sämre, se på hur barnet förändras och inte längre är barnet de fött utan bara en kropp som andas med hjälp och plågas. Allt det här är något jag aldrig någonsin vill uppleva själv och vill inte heller att det ska drabba någon annan, inte ens den elakaste människan i hela världen ska behöva gå igenom en cancer-process heller.     

Det finns två små killar som berört, öppnat mina ögon och bidragit till att jag ikväll bestämde mig för att sätta in 100 kr varje månad till Barncancerfonden. Dessa killars kamp mot cancern som fått mina ögon att fälla tårar mer än en gång. Mödrarna skriver med så mycket känsla i sina ord och tränger rätt in i mitt hjärta... Det är en orättvis värld vi lever i. Skänker styrka till alla där ute som är föräldrar till barn med cancer! <3

Lilla Victor, som endast blev 1 ½ år...
Följde hans kamp mot cancern genom programmet Sjukhuset på tv3 och genom bloggen.
Nu har han fått en lillasyster som han får vaka över från sitt moln.
http://denstarkastestjarnan.blogg.se/

Insamling till Filip Dahlen som dog 7:e januari, 11 månader gammal...
http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Egen-insamling/Insamlingar/Till-Filip-Dahlens-minne/?mode=3

Filip Dahlens mammas blogg...
http://malindahlen.bloggsida.se