Jag skulle kunna tycka att låten här ovan är bra för det är lite min stil av musik, Apologize – Timbaland feat. One Republic. Men faktum är att den påminner mig för mycket om den värsta dagen i mitt liv för att jag ska kunna njuta av den så istället gör den mig låg, väldigt låg – tankarna börjar snurra, ångesten smyger sig på. Jag tror alla någongång i livet går igenom en rejäl prövning inombords – större eller mindre. Jag måste medge att jag alltid haft ett bra liv med allt man kan önska och tänka sig, men så kom motgångshösten 2007, som slutade 25e december på det värsta sättet jag någonsin kan föreställa mig. Det är svårt att peka exakt på vad det var som gjorde just den hösten till det den var. Jag borde ha varit en glad 18åring med siktet inställt på studenten, men allt jag kände var asjflfdkkjdögdh – ungefär. En slags av växande irritation inombords, jag lackade ur lätt om något inte gick min väg – och det är ju inte alls likt mig direkt. Jag som vanligtvis brukar gråta för allt och inget, och speciellt när jag mår dåligt fällde inte en tår i onödan och var som en kall och hård sten. I slutet var det som att jag famlade i ett mörker där jag kippade efter andan, det kröp under skinnet och inombords var det ett fullständigt kaos. Till slut mötte jag väggen på juldagen, man skulle kunna säga att jag var i helvetet och vände och fick ett rejält uppvaknande. Jag kunde inte efteråt förstå att det var jag själv som gjort det jag gjort... Det var som att jag stod bredvid utanför min egen kropp och såg vad som hände. Jag var en full idiot som inte alls handlade efter förstånd utan lät känslorna ta överhanden.

När jag tänker på det som hände den där kvällen när jag är ute och går ibland så kan jag komma på mig själv med att gå fortare, som att något förföljer mig. Jag gjorde mig själv så fruktansvärt besviken, och av alla andra svek jag varit med om så är faktiskt sveket mot mig själv det värsta sveket jag varit med om. Jag var bitter med så mycket ilska inom mig, nästan så man blir mörkrädd, så många känslor som tryckte på inombords och som bara var tvungna att komma ut till slut – dessvärre inte på det bästa sättet... Men redan dagen efter mitt idiotiska agerande kände jag mig lättare, då menar jag inte glad eller stolt över det som hände, utan mer som mig själv igen och då visste jag att allt till slut skulle bli bra sakta men säkert. Under höstens månader hade jag förlorat mig själv lite och grunden jag vanligtvis brukade stå på. När jag vaknade dagen efter så var jag helt tom, söndergråten. Kvällen innan hade jag förlorat förståndet och plånboken, mammas halsband som jag lånat hade gått sönder och klacken på mina stövlar hade gått av... Det var då jag insåg att den personen jag varit under hösten ville jag för allt i världen inte vara något mer för det var inte jag för fem öre, sån var inte den malin som jag levt med hela mitt liv och sån skulle jag inte heller förbli. Under våren, som var sista terminen på gymnasiet som var tuff redan som den var – med massa betyg och studentgrejs så jobbade jag med mig själv i det tysta, och ju mer vår det blev desto ljusare kändes allt annat också. På studentdagen stod jag där i min fina vita klänning i strålande solsken med bra slutbetyg och en skön känsla inombords om att en ljus framtid väntade, och på kvällen efter festen la jag mig tillsammans med min Robin i den famn där jag hör hemma och somnade... Lycklig.. Och det har jag gjort varje kväll ända sedan dess<3 Dagen efter studenten så berättade mina föräldrar som grädden på moset hur stolta dem var över den förändring och framsteg jag gjort både på det personliga planet och skolan under våren - och det var ord som satte spår vill jag lova. Vi kramades och grät av lycka, haha..

Men trots att jag är mycket väl medveten om att det jag gjorde inte är okej och jag har dragit lärdom av det så kan jag för allt i världen inte förlåta mig själv, trots att det gått två år.. Det är mitt hjärnspöke som återkommer med jämna mellanrum så jag börjar snart bli van och kan således så sakteliga koppla bort det. Herr Ångest, du hör inte hemma här, hör du det, du når inte mig nu!