.. och plötsligt går det upp som ett ljus för mig vad det är jag gör.
realism och sanningar regnar rakt på mig och jag blir omkullblåst.
direkt efter en avslutad konversation så känner jag det.
och blir så säker och medveten om vad det är jag försöker,
och vilken anledning det finns bakom mitt, ditt, vårat beteende.
det stavas kontroll. jag vill ha kontroll. ingen ska styra mig.
makten ska ligga i mina händer känner jag, och du motsatt.
därför blir vi osäkra när den andra tar kommando,
tar avstånd eller gör något utanför vårt mönster som vi har.
jag vill inte underkasta mig någon/något på det sättet.
det är väl åtminstone det man låtsas. typ.
jag vill bevara mitt jag och min förmåga att stå på egna ben,
det handlar om att vara självständig. ha distans.
därför vill jag då och då röra om i grytan och ändra på pusslet.
bara för att få lite spänning. och distans om det blir för påtagligt.
om jag märker att jag är på väg att förlora mig, då tar det stopp,
och det är där det vänder. blir det för nära så... *poff*
och jag vet, du är precis likadan, så har det alltid varit.
två människor som inte ger sig hän fullt ut, utan alltid inuti är på sin vakt,
vi vet var gränsen går och när man väl står där,
det är då man av rädsla och av stolthet, en jävla stolthet,
inte kan lossa på skärpet längre, utan måste krypa tillbaka in till sitt.
och på håll bygga upp distans, från varandra, och från att bli förlorade.
för hur skulle det se ut va? om vi förlorade oss...
undra hur många gånger man kan stå på gränsen,
i gränslandet och vela fram och tillbaka mellan för och nackdelar.
är det värt det? nehe du, lejon. så stolt och majestätiskt.
till det yttre så stolt och står på egna ben.
men stundtals så passionerade.
coolt egentligen va. hur går det ihop?

ja, så för att sammafatta ovanstående;
i slutändan handlar det om att ha kontroll,
ha grepp om situationen.

<3